mintrygghetcipralex

Idag har jag varit utan cipralex i 2 veckor. Vettefan om jag orkar fortsätta utan:( Ibland känner jag bara att "va fan, jag mår ju bättre MED medicin, varför sluta?!" Ihelgen mådde jag bra. Var hemma hos mina föräldrar och tog det lugnt. Hade roligt med syrran (som jag träffar alldeles för sällan). Jag TÄNKTE inte ångest. Nu tänker jag ångest hela tiden. Blir så stressad för min sambo får semester 2 veckor före mig och kommer då åka de 25 milen hem till sina föräldrar. Jag blir ensam här i staden och det ger mig PANIK! Snyft:´( Varför ska jag vara såhär?? Jag gör ju ALLT får att må bra, men det enda som hjälper är medicin. Jag går hos psykolog, ska börja kbt-behandling så fort semesterarna är över (hoppas jag!), jag beställer böcker om panikångest, jag läser om det överallt, jag pratar om det, jag har påbörjat en kbt-behandling över nätet (www.livanda.se) , jag VET hur man ska göra och tänka. Men ändå blir det såhär..vill bara gråta:( Blir stressad av staden! Jag vill vara ledig och vara hemma hos mamma och pappa och känna lugnet!

En anledning till att jag slutade med cipralex är att jag snart vill ha barn och man kan ju inte äta medicin då. Eller KAN man???!! Snyft snyft! Jag vill må bra och ha roligt som jag hade för 2 veckor sedan. Är less på att vakna med ångest och vara rädd för attbli galen. Jag fattar inte att medicinen hjälpt mig så mycket? Jag kände INGEN ångest på 3 år. Nada! Så vill jag må igen!

Känner mig så glad för IDAG ich IGÅR har jag varit ångestfri! Inte en enda knäpp tanke som jag spunnit vidare på. Har varit lite nervös över midsommar eftersom jag ska på stor fest. Mina kompisar har redan börjat, men jag har velat avvakta in till sista stund. Ska åka dit och äta om en timme eller två, och så tar jag allt därifrån sen! Vill inte stressa så jag börjar tänka negativt och att ångesten ploppar upp. För nu är den BORTA! Jag vet inte om det är för att jag är hemma hos mina föräldrar och tar det lugnt, om utsättningssymptomen har försvunnit..eller om jag bara "råkar" ha två bra dagar i följd.

Igårkväll följde jag en kompis till Ica Maxi. Allt var lugnt och bra tills jag började få krypningar i kroppen. Min kompis planerade hela midsommaraftonen, från morgon till sen natt. Tänk om jag inte pallar hänga på? Just den här kompisen vet inget om min panikångest och att jag nu har satt ut en tre års behandling med cipralex. Tyckte hon att jag var konstig igår? Att jag var lite tystare än vanligt? När vi kom fram mot kassorna var det mastodontköer överallt. Det bara kröp i skinnet på mig. När jag kom hem brast allt och jag grät som aldrig förr. Jag vägrar bli rädd för att åka och handla igen!!!!! Min älskade sambo höll om mig och pratade med mig om att vi ska fixa det här. Men GÅR det inte så ska jag självklart börja med medicinen igen. Efter min gråtattack åkte vi två ner till Ica Maxi. Redan i bilen på väg ner bestämde jag mig för att DET ÄR INGET FARLIGT!!!!! och det gick bra.

Jag pallar inte att må dåligt, jag kan inte hantera min ångest!!! Varför varför fick just jag detta??

Hmmm, måste ta igen det där om att jag jobbade så mycket igår att jag ej hann tänka på hur jag mådde. Jag TÄNKER HELA TIDEN på hur jag mår. Det är väl det som är spöket. Hela, hela tiden analyserar jag hur jag känner mig. Men jag kan väl sammanfatta gårdagen med att jag mådde relativt BRA, det känns mer riktigt än att säga att jag inte tänkte på mitt mående.

Ja, men då har det redan gått en vecka och en dag. Idag ska jag träffa psykologen kl 16. Har mycket att göra på jobbet så jag hinner inte känna av hur jag mår, det är ju positivt! Tror jag är duktig på att tänka mig sjuk. Igår mådde jag bra i stort sett hela dagen, fick några små "ångestanfall" men de ebbade ut fort. Kändes även MYCKET bättre i huvudet, inte alls lika många "elstötar" (gosch, ibland undrar jag vad jag pratar om, haha) som det brukar vara.

I det stora hela känns det bra, men ibland sköljer en våg av håglöshet in över mig, då blir jag mest sur på mig själv. Varför TÄNKER jag att saker känns lite mindre meningsfulla bara för att jag inte äter någon medicin? Tror bara jag väntar på att komma tillbaks till det stadie jag var i när jag började. Att det lixom inte är meningen att jag ska må bra utan medicin. Då känns det rätt meningslöst. Jag vill ju känna "yippie, jag är utan medicin" istället för "fy fan, undrar när panikångesten kommer tebax nu när jag inte äter medicin längre".

Hur ska man ändra sitt tankesätt??? Jag trodde att jag hade gjort det under dessa tre år, men egentligen är det väl bara medicinen som tagit bort all oro och ångest så jag SLIPPER tänka på det.

Imorse när jag kände av ångesten så tänkte jag bara "åhh, jag har några cipralex kvar, blir det för jobbigt så tar jag bara en". På nåt sätt kändes det tryggt. Skiter det sig nu så VET jag att jag kommer må bra om jag börjar med cipralex igen. Jag tycker att jag har utvecklats MYCKET som männsika under dessa 3 år, jag är helt förändrad! mer öppen, påhittig, orädd osv. Men om jag inte klarar av att sluta NU, när ska jag DÅ klara av att sluta? Är inte en behandling av cipralex på 3 år lång?? Varför behöver JAG mer, är jag så SVAG? Har jag sånt svagt psyke? Är jag så sjuk?

En kär vän ringde mig idag och vi pratade om min medicin. Det känns så skönt att vännerna VET läget nu. Förut var jag livrädd för att berätta för dem, var rädd att jag skulle förlora dem om de visste att jag var "sjuk". Att jag var knäpp, galen..helcrazy.  Det känns tryggt att de vet. Jag rår ju inte för att jag mår dåligt, inte en enda vill väl ha ångest (och om man visste vad den kommer ifrån).

Jag längtar tills den dagen jag kan hantera min ångest och tänka "det här är inget farligt" fastän det känns som att jag kommer att dö.

Jag somnade så fort jag la ner huvudet på kudden igår. Har sovit bra hela natten. Vaknade vid halv sex och blev orolig och lite ångestfylld. Kändes jobbigt att snart måsta kliva upp och fara på jobbet.
Kom mig iaf upp och sitter på jobbet nu. Har en lång dag framför mig med övertidsarbetande. Redan halv sex imorse längtade jag hem till sängen igen!

Är så rädd för att hamna i onda tankebanor igen. Känner mig så ömklig emellanåt. "Snyft snyft, det är så synd om mig". Är rädd att jag tappar motivationen för att fortsätta vara utan cipralex. My precious!

Morgonen kändes helt okej, senare vid lunch började jag bli yr igen. Eller ...yr...jag blir KONSTIG i huvudet. Känns som små stötar. Känns som att jag skulle vilja banka huvudet i väggen så att de försvinner. När jag lugnar ner mig, vilar och fokuserar på nåt annat går det bättre och när jag inte rör huvudet så förbaskat mycket.  Men även när jag har huvudet helt stilla så kommer det:(

Känns som att jag börjar få ångest i kroppen, den känns orolig, nervös, pirrig och ont. Värk och trött i kroppen. Börjar bli ledsen:(  Buhuuu, känns som en bit av motivationen har försvunnit. Hoppas det här bara är en tillfällig svacka och att det känns bättre imorrn.

Har jag berättat att jag även mår illa och är hungrig hela tiden? Kommer säkert gå upp 10 kg innan jag känner mig okej igen. Tänk om jag måste gå tillbaks till medicinen? Vad misslyckat..snyft snyft!!!!

Känner mig ledsen så ska lägga mig i sängen nu. Pula ner mig under täcket, gosa med kissarna och en bra bok. Och har jag sagt att jag har världens BÄSTA pojkvän som ställer upp och stöttar hela tiden?
Sedär, nu kom en tår.....

Förra måndagen tog jag min sista 5mg cipralex. En vecka har gått otroligt fort! Oj vad jag har varit rädd och nervös över den här tiden. Imorse vaknade jag och kände mig hyffsat pigg fastän antalet sovtimmar var mindre än normalt. Jag känner mig mycket mer "nyanserad" utan tabletterna än med. Känner lite mer! Det är märkligt för när jag åt medicinen kände jag mig som vanligt, jag tyckte att det ENDA de gjorde var att hålla min ångest och oro i schackt.

Yrseln känns mycket mindre idag. Men en gammal tankegång kommer smått tillbaks "ta inte ut något i förskott, bara för att du mår bra nu kanske du inte mår bra om 10 minuter". Fan! Jag vill sluta tänka ibland!

Nu ska jag trampa iväg till jobbet! Lev och må!

Då ska jag träffa min psykolog. En väldigt trevlig kvinna som vet vad hon pratar om (till skillnad mot läkaren jag gick till sist) och säger DE SAKER JAG VILL HÖRA! Hon stöttar och peppar mig och tycker att jag är duktig. Hon pressar inte och stressar inte.

Läkaren jag gick till tyckte att jag skulle "skita i utsättningssymtomen" - vet han vad han snackar om??
Han sa även att "jag lika gärna kunde ha gått på placebomedicin, det är inte bevisat att cipralex hjälper mot PÅ" - för MIG har det funkat!!! Jag har mått SKITBRA!!! Han träffade aldrig mig före, han vet inte vilken skugga av mig själv jag var då!

Min psykolog är bra. Hon säger saker jag vill höra.

Pjuh...nog känns det att man mästrat med den kemiska balansen i hjärnan. Iaf nu när man ska sluta med medicinen. Varenda dag läser jag om utsättningssymptomen för att försäkra mig om att jag är "normal" och följer de "normala" utsättningssymptomen. Myror i kroppen, "elektriska stötar" i huvudet, svettningar, yrsel, kroppen känns trött, tung och seg..you name it. Jag klarar bara av det för att jag i övrigt mår BRA, känner ingen ångest eller deppighet. Att jag är gråtmild är en annan sak, jag snyftar åt allt såsom gamla söta gubbar och tanter på stan, diskussioner om anti-depp mediciner, åt mig själv och all KÄRLEK i denna värld! Snyft snyft!

Idag börjar jag känna av lite yrsel, precis som sist jag provade att sluta. Jag trodde det var ångest så jag blev livrädd. Men nu vet jag att det är utsättningssymptom så nu ska jag ge det lite tid! Det kan bara bli bättre! Pjuh! Det sköna är att alla jag umgås VET om läget, jag behöver inte låtsas längre. Är det skit en dag så fattar dem. Men det ska inte bli skit igen, inte som förr. Jag ska kämpa kämpa!

Det jag vet att jag måste jobba med är mina dumma tankar som ger mig ångest. Nu när jag vet att jag inte tagit någon medicin på 2 dagar känner jag efter SÅ himla mycket mer. "Oj, vad var det där? Ångest?". Medicinen fick mig lugn och SÄKER på mig själv. Jag kände min kropp och själ mycket bättre och litade på dem. Hittills har jag inte känt av något sedan jag slutade med medicinen, men jag vet så väl hur jag tänkte innan jag började med den. Förhoppningsvis har jag blivit äldre (ja, bokstavligt talat) och klokare.

Det här är min andra dag utan medicin. Från att ha ätit 20 mg i 2½ år trappade jag ner till 10mg i november 06. Nu har jag ätit 5 mg i tre veckor och nu har jag alltså varit utan i två dagar (pjuh, många siffror)
Jag försökte sluta i november, men det var verkligen fel tidpunkt för mig (mörkaste vintern) så då fortsatte jag med 10 mg istället. Under hela den här tiden jag ätit Cipralex har jag bytt läkare varje gång jag behövt ett nytt recept i stort sett. Är det inte jag som flyttat så är det läkarna som slutat. Har känt mig rätt "ensam" utan läkarstöd! I november när jag slutade hade jag inte en aning om att man kunde få utsättningssymtom t.ex.! Jag kände mig YR, ångestfylld och allmänt KONSTIG i huvvet. Jag trodde att panikångesten var tillbaks så jag fortsatte med 10 mg.
Nu har jag, på egen väg, läst mig till allt om utsättningssymptom och inser nu att det var det jag hade i november. Känns skönt att veta att det var medicinen det berodde på..inte att jag håller på bli sjuk igen.
Har känt en skitkonstig känsla i skallen, har liksom inte gått att förklara tills jag läste en diskussion här på inernet och en tjej beskrev samma situation med att "det kändes som sammandragningar i hjärnsubstansen". Det lät så roligt och PRECIS så det kändes. Jag är inte ensam om dessa konstiga saker.

Den här gången är jag mer förberedd för att sluta. Hejja hejja på mig själv!

Under 3 år har jag ätit Cipralex för panikångest. Jag kan inte i ord beskirva hur mycket denna medicin har hjälpt mig! Jag som var livrädd att börja med den, är nu livrädd för att sluta.

Häng med mig på min resa!