Länge sedan
Det var länge sedan jag skrev här sist. När jag känner att jag börjar komma på bättringsvägen vågar jag inte gräva så djupt i mig själv. Det gör jag när jag skriver. Får jag för mig. Men egentligen skriver jag ju inte så djupt.
Har ätit 10mg ciralex i 3 veckor nu, har mindre ångest och dagarna känns inte lika jobbiga längre. Jag sover bättre och börjar se fram emot saker igen. Förra veckan var jag hos en tant och skrev in mig på psykologmottagningen, förhoppningsvis får jag börja en kbt-behandling till hösten. Det ser jag framemot! Jag ska bli frisk! Jag trodde inte att jag skulle få så mycket ångest av att sluta med medicinen. När jag började hade jag en TUFF period, men nu är jag starkare i mig själv och fixar det mesta. Ändå blev det som det blev. Varför? Mår ändå lite kymigt emellanåt och är rädd för att tappa förståndet:/ DET är min stora skräck när jag får en panikattack, att jag ska fastna i det tillståndet och bli galen, bli inlagd på psyk och fastspänd i sängen och inlåst i all evinnerlig framtid. SKRÄCK! Funderar mycket på vem jag är och blir tokig. Det är en sån skrämmande tanke när jag väl börjar tänka så, varför är DET HÄR JAG? Tänker jag det här? Är jag med om detta? Så himla svårt att förklara, men den tanken ger mig ångest och jag tror jag håller på bli schizo eller nåt:(
Jobbet har börjat igen och det går bra nu. Med medicinen stressar jag inte alls upp mig lika mycket. Jag och min sambo har köpt HUS och det känns fantastiskt roligt! Mycket att göra, men det känns bara kul! jag är peppad!
Har ätit 10mg ciralex i 3 veckor nu, har mindre ångest och dagarna känns inte lika jobbiga längre. Jag sover bättre och börjar se fram emot saker igen. Förra veckan var jag hos en tant och skrev in mig på psykologmottagningen, förhoppningsvis får jag börja en kbt-behandling till hösten. Det ser jag framemot! Jag ska bli frisk! Jag trodde inte att jag skulle få så mycket ångest av att sluta med medicinen. När jag började hade jag en TUFF period, men nu är jag starkare i mig själv och fixar det mesta. Ändå blev det som det blev. Varför? Mår ändå lite kymigt emellanåt och är rädd för att tappa förståndet:/ DET är min stora skräck när jag får en panikattack, att jag ska fastna i det tillståndet och bli galen, bli inlagd på psyk och fastspänd i sängen och inlåst i all evinnerlig framtid. SKRÄCK! Funderar mycket på vem jag är och blir tokig. Det är en sån skrämmande tanke när jag väl börjar tänka så, varför är DET HÄR JAG? Tänker jag det här? Är jag med om detta? Så himla svårt att förklara, men den tanken ger mig ångest och jag tror jag håller på bli schizo eller nåt:(
Jobbet har börjat igen och det går bra nu. Med medicinen stressar jag inte alls upp mig lika mycket. Jag och min sambo har köpt HUS och det känns fantastiskt roligt! Mycket att göra, men det känns bara kul! jag är peppad!
Kommentarer
Postat av: Di
vad kul att ni köpt hus! Hoppas det blir bra! Funderade lite över det som du skrev, om att fundera på vem du är. Jag har också brottats med det, men hörde något bra idag. Istället ska du försöka tänka på vem du vill vara, inte på vem du är. För det du är är du ändå, men bättre att tänka på hur du vill vara och vad som känns bra för dig. Hoppas du får en skön kväll!
Postat av: Di
hej igen..du har fått en utmaning på min sida om du vill och orkar. Må bäst och ha en underbar kväll!
Trackback
