mintrygghetcipralex

Det var länge sedan jag skrev här sist. När jag känner att jag börjar komma på bättringsvägen vågar jag inte gräva så djupt i mig själv. Det gör jag när jag skriver. Får jag för mig. Men egentligen skriver jag ju inte så djupt.
Har ätit 10mg ciralex i 3 veckor nu, har mindre ångest och dagarna känns inte lika jobbiga längre. Jag sover bättre och börjar se fram emot saker igen. Förra veckan var jag hos en tant och skrev in mig på psykologmottagningen, förhoppningsvis får jag börja en kbt-behandling till hösten. Det ser jag framemot! Jag ska bli frisk! Jag trodde inte att jag skulle få så mycket ångest av att sluta med medicinen. När jag började hade jag en TUFF period, men nu är jag starkare i mig själv och fixar det mesta. Ändå blev det som det blev. Varför? Mår ändå lite kymigt emellanåt och är rädd för att tappa förståndet:/ DET är min stora skräck när jag får en panikattack, att jag ska fastna i det tillståndet och bli galen, bli inlagd på psyk och fastspänd i sängen och inlåst i all evinnerlig framtid. SKRÄCK! Funderar mycket på vem jag är och blir tokig. Det är en sån skrämmande tanke när jag väl börjar tänka så, varför är DET HÄR JAG? Tänker jag det här? Är jag med om detta? Så himla svårt att förklara, men den tanken ger mig ångest och jag tror jag håller på bli schizo eller nåt:(

Jobbet har börjat igen och det går bra nu. Med medicinen stressar jag inte alls upp mig lika mycket. Jag och min sambo har köpt HUS och det känns fantastiskt roligt! Mycket att göra, men det känns bara kul! jag är peppad! 

Nu har jag bara en vecka kvar av semestern och det ger mig lite creeeeeps! Ursch vad jobbigt. Har haft det tokskönt i 5 veckors tid nu utan en enda jobbtanke. Men nu börjar det närma sig alldeles för mycket.

Har inte haft några direkta insättningsproblem denna gång. Förväntade mig några dagars sängliggande. Okej - jag har legat i soffan och sett film mestadels - men det räknas inte;) Det ville jag. Det var inte så att jag inte hade nåt val.
Idag har jag gått upp till 10mg och ska stanna här tills "min" läkare kommer tillbaks - gosch - vill BYTA!! Till någon som VET, KAN!! Vikarien hade ju mycket mer koll. "Min" läkare är säkert en duktig läkare - på benbrott och dylikt, men inte antideppmedicin.

Har haft en skön vecka med simning, styrketräning, gosat på 1månadersbabyn osv. Allt har funkat bra.

En sjuk tanke som alltid ger mig ångest är "vem är jag? VAD är jag? är det jag som tycker/tänker detta??". Jävligt flummigt men jämt när jag fick ångest så tänkte jag så, antingen före eller under attacken.

Ja, igår tog jag min första 5mg cipralex igen. Nu undrar jag varför jag egentligen försökte sluta. Okej, jag vill verligen försöka utan. Egentligen vill jag inte proppa i mig medicin. Men jag mår ju bäst när jag äter dem. Läkaren sa att jag kanske inte behöver så hög dos för att få bort ångesten, jag är ju inte deprimerad.

Beslutet kändes dock bra.

En härlig resa har jag haft med fin natur, god mat, fina vänner, god öl och massa annat bra;) Fick dessvärre en stor panikångestattack där och den satte sina spår. Ringde läkaren i morse och jag ska sätta in medicinen igen. Jahapp. Så kass var jag. Så lite orkade jag ens försöka. Men, det känns bra. Läkaren (en annan mer kunnig en!!) sa att ibland behövdes det bara en liten dos för att hålla ångesten borta, så jag kanske klarar mig på lägre dos nu än innan. Vi får se. Ska börja med den ikväll och vi får se om jag får några insättningsproblem. Jag är förberedd på att ligga i soffan under täcket några dagar framöver iaf!

Iaf, Skottland är ett väldigt fint land och jag diggar Glasgow mycket. Där fanns allt; mycket mysiga pubar, mycket att titta på och BRA shopping:) För att försöka få en skymt att Loch Ness åkte vi även upp till Inverness och hann med att sova på två B&B´s. Hur mysigt som helst med riktig skotsk frulle. Och nej, haggis var ingen hit.

Både jag och min sambo åker gärna tillbaks dit.

Ja, nu är vi tillbaka här. Det gick bättre än väntat. Saknar såklart de där hemma mycket! Där är man LEDIG! Det är fortfarande tre½ v tills jobb igen, men så fort man sätter fötterna här i staden börjar man tänka på jobb. Urk. Alltså, jag trivs där, det gör jag. Men jag mådde så dåligt där innan jag blev sjukskriven så det är det enda jag tänker/kommer ihåg nu:(

Jag har varit jättekass på mina självhjälpsböcker. Fy! Jag tar alltid tag i massa saker, men sedan blir det alltid liggandes. "Imorrn!" blir alltid nästa dag, och så nästa och nästa och nästa och.......

..det är så trist att allt känns tråkigt nu. Jag är bara ledsen och less. Det var så kul hos syrran, nu har luften farit ur mig lite. Känns som att det bara är trist saker framför mig. ååååååh, vill inte känna så här. Vill ha ett inre lugn. blägfdshlh

Är tillbaks i Norrland med päronen. Saknar min syster så himlars mycket! Vi har ju tom tvingats sova i samma säng i två veckors tid, jag kunde inte alls somna själv inatt!!! Att vi kollat på massa japanska skräckfilmer de senaste kvällarna hjälpte inte direkt. Fy! Och när jag skulle till att somna började jag tänka på min andning och det slutade med hyperventilering. Jag hatar när jag gör så! "Nu borde jag andras ut, nej in" åsså blir det pannkaka av allt. Herreguuud. Jag mår helt okej utan medicin nu, men några saker har kommit tillbaks
* Tänker hela tiden på hur jag andas
* Grymt mörkrädd
* Viss deppighet
* Seperationsångest

Allt annat har ju gått bra. Köra bil efter motorväg, fest med okända ansikten, krogen, shoppingcentra, släktträffar osv. Det känns skönt för nu vet jag att jag klarar det och behöver inte vara orolig!

Men nu känner jag ett sting av deppighet, ledsen för att syster bor så långt bort :(

Något som kommit tillbaks efter jag slutat med medicinen är SEPERATIONSÅNGESTEN. Imorrn åker vi från syster och det är så ledsamt. Med medicinen gick det bra "vi ses ju snart igen, vi har haft kul nu och jag längtar redan tills nästa gång". Nu är det mer "åhhh herreguuud, vi har ju haft så kul, det kommer dröja så jävla länge tills nästa gång, fööör länge, jag kommer inte palla, varför gick tiden så fort? tänk om man kunde spola tillbaks tiden 2 veckor nu, jag vill inte åka, jag saknar dig, jag gråter floder!"

Jag vill inte hem till mitt, inte nu, inte sen. Så känns det iaf nu. Jag vill bara vara HÄR, på resande fot, utan några som helst rutiner, krav eller måsten! Det är 4 veckor kvar tills jag börjar jobba, men det känns som att det närmar sig med stormsteg. Suuuck, vill inte att dessa två veckor med syster ska vara slut. Varför bor hon så långt bort?!???

*gråååååååååt*

Ja, lite ångest har jag haft det senaste dygnet. Hm...why?! Tänker på att det här är sista veckan jag träffar syster på länge, sedan åker jag och päronen hemöver på söndag. Snyft! Vill alltid ha henne nära för då mår jag bra och jag behöver inte göra mig till.

Var på staden igår och handlade en mascara (!). Ska ut idag igen och se om jag hittar något snyggt. Om två veckor åker nämligen jag och tre till till Great Britain för att ha en veckas semester med öl och whiskey och snygg natur! Vill ha lite snygga kläder tills dess. Snygga och bekväma eftersom jag annars gärna traskar runt i fula shorts och mysbyxor;)

Snart påbörjar jag, mami, papi och syrran färden ner till staden i söder. 90 mil. Ska bli roligt att komma ner dit igen. Vill shoppa massa fina kläder!

I det stora hela är allt bara bra! Men tanken på jobb ger mig lite panik. Fy. Kan det inte alltid vara semester?

Onsdag, solen skiiiner och steker. Hade gärna (läs: helst) legat och pressat hela dagen. Men vi är på väg till morbrorn på RIKTIGA landet. Det ska bli roligt det oxå.

Jag har det bara bra här!

Om en timme är familjen här:) jag har lagat chili con carne och en (misslyckad!) kladdkaka. SUCK! Älskar chokladmousse och gjorde en kaka med mandelmassa, ägg och kakao som botten och så ska man ha chokladmousse ovanpå. Såklart väntade jag inte tillräckligt länge så att chokladen hann kallna, utan la ner en äggula och vips! var chokladen stenhård. Very gott med grädde med hårda chokladbitar i. Aja, va fan. Stoppade in den i frysen iaf. Är vi rikigt sugna får vi väl äta den, annars får den stå kvar.....

Syrran har klipptid här i staden vid 18 så hon undrade om jag skulle följa med. Nästa test att sitta still hos en frisör;)

Att rida, vara i stallet och gosa med hästar är terapi för mig! MEN, hästen jag är medryttare på befinner sig 3 mil från staden och det känns lite "läskigt". Nu är det nästa projekt att övervinna! Köra bil går bra, handla går bra. Men såklart går det upp och ner, förra onsdagen på ica maxi var asjobbig!!!!
Jag vill fortsätta rida, det var det jag gjorde innan jag slutade med medicinen! Jag red var och varannan dag and i love it! När jag slutade med medicinen blev det mer på jobbet att göra, var tvungen att jobba övertid, tjejerna jag rider med är på semester osv. Så tillfället har inte infunnit sig riktigt. Nu åker jag ju hem till landet på söndag så det kommer dröja innan jag kan rida igen (hör och häpna! jag rider här i staden, men inte hemma på landet - måste hitta någon vars häst jag kan rida:)). Men ett mål är att rida 2 ggr/veckan sen igen.

Så länge jag gör saker och slipper tänka och känna efter går det bara bra! Nu ska jag fixa maten tills ikväll (chili con carne) och en kladdkaka till efterrätt.

Det är härligt att bara tänka på sig själv! men för den delen känner jag mig INTE egoistisk, nejnej. När jag åt medicin var jag mycket mer lättirriterad och ilsk. Nu är jag mer lugn...och..pilsk;)

Är det förresten någon här eller någon som vet om någon som provat dessa "självhjälpsbehandlingar"? (tex. Livanda.se eller Ingenpanik.se?)

Vore intressant att höra.

Igår började jag skriva panikdagbok. Där ska man fylla i antal panikattacker under dagen, vilka symptom man hade, hur intensiv den var och hur länge den varade. Jag har väldigt få "attacker" nu, det är mest en molande stark känsla av ÅNGEST!

Detta gjorde mig lättad att läsa i DN igår:   http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=665604

Jag är inte gravid, men tankarna om barn inom en snar framtid finns ju.